Fåglar och högskoleprov

Häromdagen när jag och I satt och rökte på stortorget här i staden, blev jag slagen av en tanke. -Har fåglar saliv? tänkte jag. -Och om de har det, kan de isåfall dregla? Hur ser det ut? Är det någon som vet?

I övrigt händer inte särskilt mycket. Jag skrev 1.7 på högskoleprovet enligt de förra två provens normeringstabeller, det är jag ganska nöjd med. Eller, jag är faktiskt väldigt nöjd. Jag tänker unna mig själv att känna mig lite duktig. Dock ämnar jag skriva provet igen med sikte på att få ett bättre resultat. Nästa gång skall jag till och med förbereda mig hade jag tänkt.

-Vad skall du med det till? frågar du, lite väl framfusigt, nästan lite aggressivt. Jag ryggar först tillbaka innan jag förvissar mig om att du inte vill mig ont utan bara är nyfiken. Jag samlar mig, rättar till kragen och svarar sanningsenligt: -Jag vet inte.

Då jag tycks skymta ett avgrundsmörker sakteligen uppenbara sig i dina ögon, flackar jag hastigt med blicken varefter jag löper iväg med höga knän och siktet inställt mot horisonten. -Vart är du på väg? hör jag dig skrika. Med en enorm kraftansträngning lyckas jag dra in tillräckligt mycket luft i lungorna för att vråla till svar: -JAG VET INTE!

Du ser mig försvinna i fjärran. Du känner dig otillfredsställd. -Vad håller han på med? tänker du stilla för dig själv. Ett svallande hat sköljer över hela ditt väsen. -JÄVLA NOLLA! ryter du. -VARFÖR TAR DU INTE TAG I DITT LIV, DITT KRÄK!?!? Din oproportionerliga reaktion skrämmer dig. Du vet inte vad som har hänt dig, vad du har blivit. Du sätter dig ner, rakt ner på marken, med en sådan vårdslöshet och fart att du slår dig. -Det gör ingenting. tänker du. -Jag förtjänar det. Du lägger ditt ansikte i dina händer och gråter som ett barn. Du känner dig ensam och övergiven. Övergiven av mig. Och övergiven av Gud. Du känner en värme sprida sig över din rumpa. Först tänker du att det är sätesmuskeln som ömmar efter slaget mot marken, men sedan inser du att det är blod. Och kiss. Ditt blod. Och ditt kiss.

Skärtorsdag

Jag hatar att känna mig fet. Det är en helt värdelös känsla. Det är ingen känsla som motiverar mig att göra någonting åt min övervikt, utan snarare tvingar den mig närmare ruinens brant, vid vilken man finner kopiösa mängder cashewnötter som i stadig takt fyller upp min buk.

Det där var mitt pretentiösa sätt att säga att jag svullat cashewnötter idag för att jag tycker synd om mig själv för att jag är tjock. Men visst lät den första formuleringen bättre? ja? nej?

Imorgon åker jag hem till mina föräldrar några dagar. Jag brukar alltid äta väldigt mycket när jag är där, jag tror att det kan bero på att jag brukade äta väldigt mycket när jag bodde hos dem. Det kan också bero på att jag har en misstanke om att jag äter mycket när jag är där av nämnda anledning och intalar mig själv att jag inte har något val än att svulla.

Förnuftet säger:- Men du, inte skall du väl äta mer? Du tycker ju inte ens att det är särskilt gott, och du borde verkligen sova.

På vilket vanvettet replikerar: -Klassiskt betingning baby, det finns ingenting vi kan göra åt saken.

Förnuftet:-Va? Men nä, så funkar det ju in…

Vanvettet:-PLINGPLINGPLING!!!

Förnuftet:- ehh… va? vad händer nu?

Vanvettet: -Så lät Pavlos klocka, hundarna var dess slav.

Förnuftet:-Men du kan väl inte applicera…

Vanvettet:-PLINGPLINGPLING! För sent, jag vann, touché.

Förnuftet tittar stumt på när Vanvettet så tvingar allehanda onyttigheter ner i svalget på deras gemensamma tempel. -Hur gick det här till? tänker det. -Är det detta jag har blivit? Placerad på bänkplats i min egen existens. Dömd att följa med  Vanvettets godtyckliga nycker och se vart jag hamnar. Likt en vante i vinden. Förnuftets ögon är tomma, blicken har förlorat sitt fäste. Inte ens en originell metafor kan jag komma på. Över ruinens brant faller en tom skål och krossas mot klipporna.  //END SCENE

P eller Q, Q implicerar icke-P. P alltså icke-Q.

Jag har vaga planer för sommaren!

En normalt funtad person tänker kanske att det är en underlig mening att uttrycka med sådan emfas, men de som känner mig lite närmre (och således sugits ner med den underbara malström av förvirring som är min person och därigenom lämnat de normalt funtade personernas skara) kanske inte blir lika förvånade. Jag brukar sällan ha planer för någonting. Jag skyr planer som pesten, hade man kunnat säga och därmed ta i alldeles för mycket.

Hursomhelst! De vaga planerna består i att ändra min heltidstjänst till en deltidstjänst över sommaren och läsa en sommarkurs på distans. Jag tänker mig logik. Alternativt någon slags argumentationsanalys eller retorik. Men logik känns för närvarande mest tilltalande. Jag vill blottlägga de bakomliggande premisser som ligger till grund för alldeles för många människors dumma slutsatser om världen och sig själva. Jag tänker mig att detta kan tjäna två höga syften. Dels kan det vara användbart om jag någon gång skulle börja att arbeta med någon form av terapi, som jag hoppas på. Och dels tar det mig ett steg närmre att bli den underbart dryga person jag så önskar att vara.

Idag på arbetet pratade jag med en missnöjd kund som muttrade en mild förbannelse över The Carlyle group när jag inte kunde hjälpa honom på det sätt han önskade. Jag kan inte låta bli att känna ett visst mått av kärlek till honom.

Håriga amöbor.

Till vänster kan ni se en bild som togs minuterna innan jag rakade av mig mitt skägg. Jag har alltid haft ett ganska ambivalent förhållande till min ansiktsbehåring, jag har odlat skägg ett oräkneligt antal gånger och rakat av mig eländet lika många gånger. Jag tror att det kan finnas en korrelation mellan hur jag mår och hur mycket skägg jag odlar. När jag odlar skägg mår jag nog ofta lite smårisigt och vill dra mig undan en smula, och när skägget åker av är det ett tappert försök att välkomna världen igen. En ganska banal förklaringsmodell, och jag vet faktiskt inte alls om den stämmer. Jag har faktiskt väldigt lite fog för påståendet. Kanske är det rimligare att ökad behåring i mitt sköna anlete tyder på lättja eller tristess.

När jag gick hem från mitt arbete idag slog det mig plötsligt; alla människor har någon gång blivit födda. Min första reaktion på denna tanke var att bli en smula fascinerad, jag iakttog mina medmänniskor med ett barns nyfikenhet. Kort därefter övergick fascinationen till milt äckel. Jag började se alla människor som slemmiga organismer som för, universum räknat, bara en liten stund sedan tryckts fram ut ur ett blödande underliv. Att vi inte är någonting annat än glorifierade amöbor som lyckats formge oss själva med diverse textilier och annat bråte. Jag inser nu att det är en ganska underlig reaktion.