Upprymd av tanken på att läsa logik till sommaren kunde jag inte låta bli att tänka på dess förträfflighet när jag satt på toaletten. Jag funderade över det fina med att identifiera premisser för människors slutsatser, och så blev jag slagen av följande tanke:
Ett argument som den borgerliga alliansen har för att sänka A-kassan och socialbidrag är att det skall tjäna som ett incitament för sveriges medborgare att skaffa sig ett arbete och fylla sina liv med mening. Denna slutsats tycks vila på premissen att om man tillgodoser en persons materiella behov, blir denna inte motiverad att göra rätt för sig. Om denna premissen stämmer vore det väl rimligt att anta att personer som kommer ifrån välbärgade familjer och får ett gott ekonomiskt tillskott från sina föräldrar, sällan gör någonting med sina liv. Att dessa personer inte hamnar i maktpositioner exempelvis, eftersom deras incitament att förbättra sig är icke-existerande. Nu verkar det ju inte vara så alls faktiskt. Det verkar nästan som att det finns andra faktorer som spelar in när en människa beslutar sig för att förverkliga sig själv. Andra än ett slags primalt behov av att leva över existensminimum. En vild gissning skulle kunna vara att materiell trygghet förenklar sökandet efter högre värden. Men vad vet jag?
