Jag har varit väldigt, väldigt konstig förr i tiden. I gymnasiet kunde jag t.ex. låta bli att ta emot en kram för att jag hade någon slags föreställning om att jag inte förtjänade det. Och när jag hade pluggat ett eller två år på universitetet sade jag till en kamrats flickvän när hon frågade om det var okej om hon gick runt i underkläderna, att jag skulle föredra om hon inte gjorde det då jag är sexuellt frustrerad och helst inte vill sexualisera mina vänner. Vem i helvete säger någonting sådant? Det är ju apkonstigt. Sen var jag på en intervju hos en tjej för ett rum hon skulle hyra ut i sin trea. På frågan om jag skulle ha något problem med att bo med en tjej svarade jag att det inte skulle vara några problem, fast det är ju det här med onani. För varje gång jag återspelar det där sista i mitt huvud blir jag bara mer och mer förskräckt. Vad i helvete menade jag med det? Vilket perverterat jävla sjukhuvud tar upp en sådan sak?
Jag vet inte riktigt i vilken slags besynnerlig värld jag levde i då, och jag har ingen aning om jag lever i en lika besynnerlig värld nu. Jag tror inte det, jag spenderar inte alls lika mycket tid ensam nu som jag gjorde förr. Jag undrar om jag inte var lite galen när jag var yngre. Det som skrämmer mig är att det bara är c:a fem-sex år sedan jag var sådan.
Jag hoppas verkligen att jag fortfarande inte är galen. Och snälla, skämta inte om att jag är galen i kommentarerna(jag riktar mig nu till de tre personer som läser den här bloggen) för det är inte roligt. Jag är verkligen rädd för att jag skulle vara galen. Det vore ju skitjobbigt!
