Idag när jag städade hittade jag min gamla plånbok som jag sedemera rotade igenom. I denna fann jag två lappar som tillsammans bildade följande underbara lyrik:
En afton, en vår.
-Godkväll min ädle herre, är det du som är min baneman?
-Javisst, ditt usla fä och svin, bered dig att bli banad.
-Rödbetan smäller pang, nu när du orerar, måhända att jag nu din tjänst reklamerar.
-Du är sämre än en råtta, ditt gemena as, jag ber dig; håll nu truten, och packa för Gehenna.
-Men jag vet ju, kära du, att jag har rätten på min sida. Om du inte ångrar dig, jag tvingas gå till konsumentombudsmannen.
-Att bli bragt om livet, är ingen tjänst man konsumerar. Det är mer att belåna, utan ränta eller återbetalning.
-Jag vädjar, var resonlig, jag hellre önskar leva, men aj, din gamle tok, du stack mig med din kniv.
-Du kände rätt din nolla, nu livet rinner från dig, du kanske inte tror mig, men jag tycker faktiskt om dig.
Jag undrar vad jag befann mig i för slags sinnestillstånd när jag skrev det där. Jag misstänker att det var cirka 2004 då jag jobbade med en man med autism i min hemstad och hade våldsamt tråkigt. Jag misstänker också att min lyrik inte är av någon behållning för någon annan än mig själv, men nu när jag publicerat det här på internätet kan jag slänga lapparna utan den där gnagande känslan av att man slänger bort någonting viktigt.
