Du behöver inte vara galen för att uppskatta den här bloggen, men det underlättar… och försvårar allting annat.

Jag har varit väldigt, väldigt konstig förr i tiden. I gymnasiet kunde jag t.ex. låta bli att ta emot en kram för att jag hade någon slags föreställning om att jag inte förtjänade det. Och när jag hade pluggat ett eller två år på universitetet sade jag till en kamrats flickvän när hon frågade om det var okej om hon gick runt i underkläderna, att jag skulle föredra om hon inte gjorde det då jag är sexuellt frustrerad och helst inte vill sexualisera mina vänner. Vem i helvete säger någonting sådant? Det är ju apkonstigt. Sen var jag på en intervju hos en tjej för ett rum hon skulle hyra ut i sin trea. På frågan om jag skulle ha något problem med att bo med en tjej svarade jag att det inte skulle vara några problem, fast det är ju det här med onani. För varje gång jag återspelar det där sista i mitt huvud blir jag bara mer och mer förskräckt. Vad i helvete menade jag med det? Vilket perverterat jävla sjukhuvud tar upp en sådan sak?

Jag vet inte riktigt i vilken slags besynnerlig värld jag levde i då, och jag har ingen aning om jag lever i en lika besynnerlig värld nu. Jag tror inte det, jag spenderar inte alls lika mycket tid ensam nu som jag gjorde förr. Jag undrar om jag inte var lite galen när jag var yngre. Det som skrämmer mig är att det bara är c:a fem-sex år sedan jag var sådan.

Jag hoppas verkligen att jag fortfarande inte är galen. Och snälla, skämta inte om att jag är galen i kommentarerna(jag riktar mig nu till de tre personer som läser den här bloggen) för det är inte roligt. Jag är verkligen rädd för att jag skulle vara galen. Det vore ju skitjobbigt!

Skärtorsdag

Jag hatar att känna mig fet. Det är en helt värdelös känsla. Det är ingen känsla som motiverar mig att göra någonting åt min övervikt, utan snarare tvingar den mig närmare ruinens brant, vid vilken man finner kopiösa mängder cashewnötter som i stadig takt fyller upp min buk.

Det där var mitt pretentiösa sätt att säga att jag svullat cashewnötter idag för att jag tycker synd om mig själv för att jag är tjock. Men visst lät den första formuleringen bättre? ja? nej?

Imorgon åker jag hem till mina föräldrar några dagar. Jag brukar alltid äta väldigt mycket när jag är där, jag tror att det kan bero på att jag brukade äta väldigt mycket när jag bodde hos dem. Det kan också bero på att jag har en misstanke om att jag äter mycket när jag är där av nämnda anledning och intalar mig själv att jag inte har något val än att svulla.

Förnuftet säger:- Men du, inte skall du väl äta mer? Du tycker ju inte ens att det är särskilt gott, och du borde verkligen sova.

På vilket vanvettet replikerar: -Klassiskt betingning baby, det finns ingenting vi kan göra åt saken.

Förnuftet:-Va? Men nä, så funkar det ju in…

Vanvettet:-PLINGPLINGPLING!!!

Förnuftet:- ehh… va? vad händer nu?

Vanvettet: -Så lät Pavlos klocka, hundarna var dess slav.

Förnuftet:-Men du kan väl inte applicera…

Vanvettet:-PLINGPLINGPLING! För sent, jag vann, touché.

Förnuftet tittar stumt på när Vanvettet så tvingar allehanda onyttigheter ner i svalget på deras gemensamma tempel. -Hur gick det här till? tänker det. -Är det detta jag har blivit? Placerad på bänkplats i min egen existens. Dömd att följa med  Vanvettets godtyckliga nycker och se vart jag hamnar. Likt en vante i vinden. Förnuftets ögon är tomma, blicken har förlorat sitt fäste. Inte ens en originell metafor kan jag komma på. Över ruinens brant faller en tom skål och krossas mot klipporna.  //END SCENE

Ambivalens

Jag vet inte riktigt varför jag skriver blogg. Jag misstänker att det beror på att jag har en föreställning om att om jag bara skriver tillräckligt mycket, kommer någonting bra att komma ut. Det, och att jag tänker mig att jag är betydligt mer intressant än vad jag egentligen är. Jag vet inte riktigt hur det fungerar med att både veta att man inte är så intressant och att inte veta det samtidigt, men det gör det. Jag är en mångfacetterad människa, väldigt intressant. Fast inte alls egentligen. eh…

Jag saknar verkligen att plugga, det känns som att jag långsamt urlakar min själ när jag arbetar med det jag gör. Jag måste sälja tjänster för ett av sveriges största telecomföretag. Jag hatar verkligen att sälja. Av någon anledning har jag en ganska stor aversion mot att få människor att göra som jag vill överhuvudtaget tror jag. Om jag lyckas övertala någon till någonting känner jag mig oftast ganska olustig. Antagligen för att jag inte litar på mig själv särskilt mycket. Jag misstänker att jag överdriver litet för dramatisk effekt, men jag är inte säker.

Nej, tvi vale, ikväll skall dricka bort alla tvivel och känna mig som en fantastisk människa innan postberusningens känsla av futtighet kickar in.

Lev väl!

Hur skall jag lära mig att sluta ängslas, och lära mig älska köttmarknaden?

Igår var jag på en fest för att fira en ärad kamrats födelsedag. Ibland klientelet som attenderade festen fanns en del damer. En utav dessa deklarerade under kvällen för samtliga festdeltagare, utom mig, att hon tyckte att jag var snygg. Givetvis blev detta förmedlat till mig via omvägar, helt i linje med hur information av denna natur brukar behandlas. Avsikten med att informera mig om vilka känslor mitt kött framkallat var uppenbar. Man önskade se mig ragga på damen i fråga.

Jag blev lätt panikslagen och generad över vad som sagts om min person. Generad eftersom jag inte riktigt kan förstå att någon finner mig attraktiv, och panikslagen eftersom jag inte alls vet hur man raggar. Tanken på att inleda ett samtal med en avsikt om att ligga med vederbörande skrämmer mig. Sedan blev det inte lättare av att jag, så fort jag försökte mig på lite kallprat med personen i fråga, märkte av hur mina vänner tittade förväntansfullt på mig. Dessa förväntningar kändes alltmer tyngande när mina vänner försökte peppa mig att ragga.

”-Kom igen, det är inte så svårt, hon vill ju ha dig!”

”-Hon har sagt till alla att hon tycker att du är skitsnygg!”

Sådant och liknande utsagor lät mina vänner mig få höra. Rimligtvis borde sådan information lugna ner en person, men mig gjorde den bara rädd. Prestationsångesten som uppstod gjorde det mycket besvärligt för mig att få till stånd(så att säga) en vettig konversation, eller, en konversation överhuvudtaget.

Våldigt få ord utbyttes således mellan mig och kvinnan om vilket jag endast vet att hon tycker att jag är snygg, och vi gick hem var och en till sitt. Ingen stor tragedi, jag är ganska tillfreds med livet ändå. Men jag borde nog lära mig att ragga, det verkar vara ganska roligt när man väl kan det.

Jag känner trots allt att jag är redo för att ge mig ut på köttmarknaden. Mitt förra förhållande spökar inte så mycket i skallen längre, och jag ser fram emot känslan av att vara sådär härligt nykär man kan vara. Spänningen då man vidrör varandra för första gången som mer än vänner. När man provar sig fram med händerna hur långt det är okej är gå. När man märker att det är okej att gå väldigt långt. Den första kyssen. Att ligga och gosa i sängen i timtal och lyssna på musik, eller bara titta på varandra. Att hålla handen med någon när man är ute och går på stan. Att någon väntar på en när man kommer hem. Att få fina och/eller snuskiga sms.

Och sex såklart. Jag älskar att knulla. Det var alltför länge sedan jag utförde en cunilingvistisk exkursion.

Gå i frid! Må era vägar kantas av oralsex i överflöd.

Välkommen!

Om jag går på en offentlig toalett för att kissa och jag finner att det finns bajsfläckar i klosetten, är det inte ovanligt att jag tar toalettborsten för att få bort dessa spår av mänsklig avföring. Inte för att jag är en pedantisk person, utan för att jag är orolig för att personen som kommer in efter mig skall tro att det är min spillning som (h)äcklar dem med sin närvaro under dennes blottlagda kön.

Det är faktum som det ovan nämnda som gör mig till den person jag är. Välkommen till min blogg och min stundtals neurotiska verklighet.

Frid.