Häromdagen när jag och I satt och rökte på stortorget här i staden, blev jag slagen av en tanke. -Har fåglar saliv? tänkte jag. -Och om de har det, kan de isåfall dregla? Hur ser det ut? Är det någon som vet?
I övrigt händer inte särskilt mycket. Jag skrev 1.7 på högskoleprovet enligt de förra två provens normeringstabeller, det är jag ganska nöjd med. Eller, jag är faktiskt väldigt nöjd. Jag tänker unna mig själv att känna mig lite duktig. Dock ämnar jag skriva provet igen med sikte på att få ett bättre resultat. Nästa gång skall jag till och med förbereda mig hade jag tänkt.
-Vad skall du med det till? frågar du, lite väl framfusigt, nästan lite aggressivt. Jag ryggar först tillbaka innan jag förvissar mig om att du inte vill mig ont utan bara är nyfiken. Jag samlar mig, rättar till kragen och svarar sanningsenligt: -Jag vet inte.
Då jag tycks skymta ett avgrundsmörker sakteligen uppenbara sig i dina ögon, flackar jag hastigt med blicken varefter jag löper iväg med höga knän och siktet inställt mot horisonten. -Vart är du på väg? hör jag dig skrika. Med en enorm kraftansträngning lyckas jag dra in tillräckligt mycket luft i lungorna för att vråla till svar: -JAG VET INTE!
Du ser mig försvinna i fjärran. Du känner dig otillfredsställd. -Vad håller han på med? tänker du stilla för dig själv. Ett svallande hat sköljer över hela ditt väsen. -JÄVLA NOLLA! ryter du. -VARFÖR TAR DU INTE TAG I DITT LIV, DITT KRÄK!?!? Din oproportionerliga reaktion skrämmer dig. Du vet inte vad som har hänt dig, vad du har blivit. Du sätter dig ner, rakt ner på marken, med en sådan vårdslöshet och fart att du slår dig. -Det gör ingenting. tänker du. -Jag förtjänar det. Du lägger ditt ansikte i dina händer och gråter som ett barn. Du känner dig ensam och övergiven. Övergiven av mig. Och övergiven av Gud. Du känner en värme sprida sig över din rumpa. Först tänker du att det är sätesmuskeln som ömmar efter slaget mot marken, men sedan inser du att det är blod. Och kiss. Ditt blod. Och ditt kiss.
