Till vänster kan ni se en bild som togs minuterna innan jag rakade av mig mitt skägg. Jag har alltid haft ett ganska ambivalent förhållande till min ansiktsbehåring, jag har odlat skägg ett oräkneligt antal gånger och rakat av mig eländet lika många gånger. Jag tror att det kan finnas en korrelation mellan hur jag mår och hur mycket skägg jag odlar. När jag odlar skägg mår jag nog ofta lite smårisigt och vill dra mig undan en smula, och när skägget åker av är det ett tappert försök att välkomna världen igen. En ganska banal förklaringsmodell, och jag vet faktiskt inte alls om den stämmer. Jag har faktiskt väldigt lite fog för påståendet. Kanske är det rimligare att ökad behåring i mitt sköna anlete tyder på lättja eller tristess.
När jag gick hem från mitt arbete idag slog det mig plötsligt; alla människor har någon gång blivit födda. Min första reaktion på denna tanke var att bli en smula fascinerad, jag iakttog mina medmänniskor med ett barns nyfikenhet. Kort därefter övergick fascinationen till milt äckel. Jag började se alla människor som slemmiga organismer som för, universum räknat, bara en liten stund sedan tryckts fram ut ur ett blödande underliv. Att vi inte är någonting annat än glorifierade amöbor som lyckats formge oss själva med diverse textilier och annat bråte. Jag inser nu att det är en ganska underlig reaktion.
