Sång, dans och förakt.

Jag såg precis klart ett avsnitt av den mycket underhållande TV-serien ”Buffy och vampyrerna”. Just detta avsnitt har ungefär följande synops; en utav Buffys vänner har av misstag åkallat en demon som får hela staden de bor i att sjunga ut sina känslor, således framförs åtskilliga musikalnummer genom avsnittet. Jag älskade varje minut av det. I mitt hjärta finns en speciell plats tillägnad musikalnummer, jag blir alltid förtjust när de börjar sjunga i TV-serier jag tittar på (exempelvis The Simpsons eller Family Guy), och klipp som detta får mig att rysa över hela kroppen. Jag misstänker att denna fäbless grundar sig i ett förakt inför den oregisserade verkligheten vi tvingas leva i.