Skärtorsdag

Jag hatar att känna mig fet. Det är en helt värdelös känsla. Det är ingen känsla som motiverar mig att göra någonting åt min övervikt, utan snarare tvingar den mig närmare ruinens brant, vid vilken man finner kopiösa mängder cashewnötter som i stadig takt fyller upp min buk.

Det där var mitt pretentiösa sätt att säga att jag svullat cashewnötter idag för att jag tycker synd om mig själv för att jag är tjock. Men visst lät den första formuleringen bättre? ja? nej?

Imorgon åker jag hem till mina föräldrar några dagar. Jag brukar alltid äta väldigt mycket när jag är där, jag tror att det kan bero på att jag brukade äta väldigt mycket när jag bodde hos dem. Det kan också bero på att jag har en misstanke om att jag äter mycket när jag är där av nämnda anledning och intalar mig själv att jag inte har något val än att svulla.

Förnuftet säger:- Men du, inte skall du väl äta mer? Du tycker ju inte ens att det är särskilt gott, och du borde verkligen sova.

På vilket vanvettet replikerar: -Klassiskt betingning baby, det finns ingenting vi kan göra åt saken.

Förnuftet:-Va? Men nä, så funkar det ju in…

Vanvettet:-PLINGPLINGPLING!!!

Förnuftet:- ehh… va? vad händer nu?

Vanvettet: -Så lät Pavlos klocka, hundarna var dess slav.

Förnuftet:-Men du kan väl inte applicera…

Vanvettet:-PLINGPLINGPLING! För sent, jag vann, touché.

Förnuftet tittar stumt på när Vanvettet så tvingar allehanda onyttigheter ner i svalget på deras gemensamma tempel. -Hur gick det här till? tänker det. -Är det detta jag har blivit? Placerad på bänkplats i min egen existens. Dömd att följa med  Vanvettets godtyckliga nycker och se vart jag hamnar. Likt en vante i vinden. Förnuftets ögon är tomma, blicken har förlorat sitt fäste. Inte ens en originell metafor kan jag komma på. Över ruinens brant faller en tom skål och krossas mot klipporna.  //END SCENE

Etiketter övervikt, föräldrar, förnuft, neuros, trams, vanvett