Sång, dans och förakt.

Jag såg precis klart ett avsnitt av den mycket underhållande TV-serien “Buffy och vampyrerna”. Just detta avsnitt har ungefär följande synops; en utav Buffys vänner har av misstag åkallat en demon som får hela staden de bor i att sjunga ut sina känslor, således framförs åtskilliga musikalnummer genom avsnittet. Jag älskade varje minut av det. I mitt hjärta finns en speciell plats tillägnad musikalnummer, jag blir alltid förtjust när de börjar sjunga i TV-serier jag tittar på (exempelvis The Simpsons eller Family Guy), och klipp som detta får mig att rysa över hela kroppen. Jag misstänker att denna fäbless grundar sig i ett förakt inför den oregisserade verkligheten vi tvingas leva i.

Gamla oförätter

Idag när jag städade hittade jag min gamla plånbok som jag sedemera rotade igenom. I denna fann jag två lappar som tillsammans bildade följande underbara lyrik:

En afton, en vår.

-Godkväll min ädle herre, är det du som är min baneman?

-Javisst, ditt usla fä och svin, bered dig att bli banad.

-Rödbetan smäller pang, nu när du orerar, måhända att jag nu din tjänst reklamerar.

-Du är sämre än en råtta, ditt gemena as, jag ber dig; håll nu truten, och packa för Gehenna.

-Men jag vet ju, kära du, att jag har rätten på min sida. Om du inte ångrar dig, jag tvingas gå till konsumentombudsmannen.

-Att bli bragt om livet, är ingen tjänst man konsumerar. Det är mer att belåna, utan ränta eller återbetalning.

-Jag vädjar, var resonlig, jag hellre önskar leva, men aj, din gamle tok, du stack mig med din kniv.

-Du kände rätt din nolla, nu livet rinner från dig, du kanske inte tror mig, men jag tycker faktiskt om dig.

Jag undrar vad jag befann mig i för slags sinnestillstånd när jag skrev det där. Jag misstänker att det var cirka 2004 då jag jobbade med en man med autism i min hemstad och hade våldsamt tråkigt. Jag misstänker också att min lyrik inte är av någon behållning för någon annan än mig själv, men nu när jag publicerat det här på internätet kan jag slänga lapparna utan den där gnagande känslan av att man slänger bort någonting viktigt. 

Som det kan gå.

Jag rotade lite i min chattlogg för det gamla hederliga ICQ och hittade ett bevis på att jag kan vara ganska otrevlig ibland. Loggen är från någon gång under 2006 då jag på ICQ gick under den föga smickrande pseudonymen “TjockPeter”, en okänd människa sträcker då ut sin hand till mig under småtimmarna för en liten pratstund, såhär gick det:

“Okänd människa: Hejhej!

Okänd människa: sover du???

Undertecknad: nej. hej på dig.

Okänd människa: vad gör du?

Undertecknad: vem är du? jag har inte dig på min lista.

Okänd människa: vad heter du?

TjockPeter eller?

Är du tjock??

Undertecknad: Hur har du fått det här numret?

Okänd människa: jag är en tjej.Du känner inte mig.

Undertecknad: Det svarar inte alls på min fråga.

Okänd människa: jag har fått i (internet)

Undertecknad: var?

Okänd människa: internet

Undertecknad: Jaha där. Nåväl, leta efter någon annan där istället. Jag är inte särskilt vänlig.”

För det mesta är jag ganska trevlig dock, en smula gnällig bara. 

Avslutningsvis vill jag citera Jan Stenmark från boken “Örat mot väggen”

“Nog för att många kineser är små,

viskar Hillevi,

men mindre kines än en blodhund

kan man väl inte bli?”

Kärlek till er alla! Allt skall nog ordna sig skall ni se.

Hygien, ras- såväl som brist på.

Mitt jobb kan vara underligt. Igår fick jag ett samtal från en kvinna som blev så tacksam att jag hjälpte henne att hon önskade mig allt gott i världen och att jag skulle få ett fantastiskt liv. Jag tackade henne detsamma och sade att det var snällt sagt av henne. Därefter fortsatte kvinnan med att säga att vi borde ta bort alla invandrare som jobbade på företaget, fortfarande med en gladlynt ton i rösten. Hon hade även synpunkter på tillvägagångssättet. Att bränna dem vore att föredra, lät hon mig förstå. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till detta så jag svarade lite tveksamt att det kan vi nog inte göra. Jag antar att kvinnan i fråga insåg att det skulle vara en besvärlig process att genomgå och att den mediala uppmärksamheten förmodligen inte skulle vara företaget till gagn, så hon lämnade ärendet därhän.

I övriga nyheter börjar min lägenhet att tangera U-landsstandard. En svag doft av sött och unk fläktar från mitt pentry och tallrikar står stablade på varandra lite varstans. Horribelt. Den enda person jag låter komma in i min lägenhet är K, och det är bara för att han har varit här när lägenheten var i sämre skick.

Jag är ett svin.

Utkast

Jag umgicks med A idag och vi kom att prata om de serier jag en gång ritat. Då drog jag mig till minnes en serie jag aldrig ritat, men dock skrivit ett utkast till. När jag så kom hem letade jag upp detta manuskript och tänkte delge er det här och nu, håll till godo:

A: Skulle du kunna hjälpa mig att torka disken?
B: Nej, jag tittar på teve.
A: Vet du? Niclas hjälper alltid Maja med disken. Han hjälper dessutom till att städa, pyssla och han har aldrig glömt bort hennes födelsedag. Varför kan du inte vara lite mer som honom?
B: Därför att jag, till skillnad från Niclas, tar den feministiska kampen på allvar.
A: Va?!? Du? Du sitter ju bara där framför teven och dricker öl och fiser! Hur kan du tycka att du är feminist?
B: Niclas gör Maja en björntjänst. Som du säger hjälper han till med disk, städning och pyssel, vilket implicerar att det är Majas huvudansvar att se till att det blir gjort. Han hjälper henne och framstår som en feminist, medan han i själva verket cementerar könsrollerna ytterligare. Maja är tacksam och skryter om att hennes pojkvän ”hjälper till hemma”, att de har ett ”jämställt förhållande”. Lysande, feminismen har segrat. Tror du att Niclas skryter om hur duktig Maja är som hjälper honom med hushållsarbetet? Snarare skryter också han om hur duktig han är som hjälper till hemma, eftersom det uppenbarligen är så att det är någonting som går utöver hans uppgift som man. I och med att han ”hjälper till”, som du säger det, har han höjt sig själv och samtidigt gett sken av att det inte finns några patriarkala strukturer i vårt samhälle. Niclas underminerar feminismen och får den att framstå som en pseudokamp.
Mitt bidrag är desto mer generöst och kvinnovänligt. Jag manifesterar den nidbild av mannen som behövs för att motivera en förändring av samhällets syn på män och kvinnor. Om alla män vore som Niclas skulle det på ytan se ut som om feminismen vore överflödig, och de som opponerade sig mot det asymetriska maktförhållandet mellan könen skulle framstå som gnälliga. Men semantiken avslöjar hur det ligger till, män och kvinnor delar inte på arbetsbördan i hemmet, män ”hjälper” kvinnorna med någonting som är en av naturen given uppgift åt dem.
Genom att, som jag, inte alls delta i hushållssysslor tydliggörs istället ojämlikheten, det finns fog att ta upp problemet till debatt och sedan lösa det.

B skakar på sin ölburk.
B: Min öl är slut hora. Ge mig en ny.

Fåglar och högskoleprov

Häromdagen när jag och I satt och rökte på stortorget här i staden, blev jag slagen av en tanke. -Har fåglar saliv? tänkte jag. -Och om de har det, kan de isåfall dregla? Hur ser det ut? Är det någon som vet?

I övrigt händer inte särskilt mycket. Jag skrev 1.7 på högskoleprovet enligt de förra två provens normeringstabeller, det är jag ganska nöjd med. Eller, jag är faktiskt väldigt nöjd. Jag tänker unna mig själv att känna mig lite duktig. Dock ämnar jag skriva provet igen med sikte på att få ett bättre resultat. Nästa gång skall jag till och med förbereda mig hade jag tänkt.

-Vad skall du med det till? frågar du, lite väl framfusigt, nästan lite aggressivt. Jag ryggar först tillbaka innan jag förvissar mig om att du inte vill mig ont utan bara är nyfiken. Jag samlar mig, rättar till kragen och svarar sanningsenligt: -Jag vet inte.

Då jag tycks skymta ett avgrundsmörker sakteligen uppenbara sig i dina ögon, flackar jag hastigt med blicken varefter jag löper iväg med höga knän och siktet inställt mot horisonten. -Vart är du på väg? hör jag dig skrika. Med en enorm kraftansträngning lyckas jag dra in tillräckligt mycket luft i lungorna för att vråla till svar: -JAG VET INTE!

Du ser mig försvinna i fjärran. Du känner dig otillfredsställd. -Vad håller han på med? tänker du stilla för dig själv. Ett svallande hat sköljer över hela ditt väsen. -JÄVLA NOLLA! ryter du. -VARFÖR TAR DU INTE TAG I DITT LIV, DITT KRÄK!?!? Din oproportionerliga reaktion skrämmer dig. Du vet inte vad som har hänt dig, vad du har blivit. Du sätter dig ner, rakt ner på marken, med en sådan vårdslöshet och fart att du slår dig. -Det gör ingenting. tänker du. -Jag förtjänar det. Du lägger ditt ansikte i dina händer och gråter som ett barn. Du känner dig ensam och övergiven. Övergiven av mig. Och övergiven av Gud. Du känner en värme sprida sig över din rumpa. Först tänker du att det är sätesmuskeln som ömmar efter slaget mot marken, men sedan inser du att det är blod. Och kiss. Ditt blod. Och ditt kiss.

Du behöver inte vara galen för att uppskatta den här bloggen, men det underlättar… och försvårar allting annat.

Jag har varit väldigt, väldigt konstig förr i tiden. I gymnasiet kunde jag t.ex. låta bli att ta emot en kram för att jag hade någon slags föreställning om att jag inte förtjänade det. Och när jag hade pluggat ett eller två år på universitetet sade jag till en kamrats flickvän när hon frågade om det var okej om hon gick runt i underkläderna, att jag skulle föredra om hon inte gjorde det då jag är sexuellt frustrerad och helst inte vill sexualisera mina vänner. Vem i helvete säger någonting sådant? Det är ju apkonstigt. Sen var jag på en intervju hos en tjej för ett rum hon skulle hyra ut i sin trea. På frågan om jag skulle ha något problem med att bo med en tjej svarade jag att det inte skulle vara några problem, fast det är ju det här med onani. För varje gång jag återspelar det där sista i mitt huvud blir jag bara mer och mer förskräckt. Vad i helvete menade jag med det? Vilket perverterat jävla sjukhuvud tar upp en sådan sak?

Jag vet inte riktigt i vilken slags besynnerlig värld jag levde i då, och jag har ingen aning om jag lever i en lika besynnerlig värld nu. Jag tror inte det, jag spenderar inte alls lika mycket tid ensam nu som jag gjorde förr. Jag undrar om jag inte var lite galen när jag var yngre. Det som skrämmer mig är att det bara är c:a fem-sex år sedan jag var sådan.

Jag hoppas verkligen att jag fortfarande inte är galen. Och snälla, skämta inte om att jag är galen i kommentarerna(jag riktar mig nu till de tre personer som läser den här bloggen) för det är inte roligt. Jag är verkligen rädd för att jag skulle vara galen. Det vore ju skitjobbigt!

Påskafton

Påsken är en högtid som man firar genom att äta ägg och godis för att en man vid namn Jesus korsfästes, dog och sedan återuppstod i en gammal saga. Harar är också inblandade, exakt hur vet jag inte.  Världsåskådningen som gett upphov till detta spektakel anses av många som minst lika rimlig som förklaringsmodell av mänsklighetens uppkomst som evolutionsläran. Säga vad man vill om Charles Darwin och hans idéer, men han har inte fått någon människa att förknippa harar med ägg.

Fördelar: 3 Nackdelar: 11

Fördelar med det arbete jag har:

• Trevliga arbetskamrater.
• Jag har det, och behöver således inte söka annat jobb om jag inte vill.
• Jag har fått lära mig hur ett callcenter fungerar.

Nackdelar med det arbete jag har:

• Att pendla.
• Besvärliga arbetstider.
• Man sitter ner HELA tiden.
• En ständigt gnagande känsla av att man jobbar åt “the man”.
• Inte särskilt bra betalt.
• Jag är inte särskilt bra på det eftersom det ingår i mina arbetsuppgifter att sälja.
• Man får ta en massa skit för saker man inte är ansvarig inför.
• Det uppskattas inte hur trevlig och hjälpsam man än är mot kunderna som ringer in om man inte säljer någonting. Det enda som räknas är tillväxt.
• Jag slappnar aldrig av under arbetstid.
• När jag är ledig är jag oftast så trött att jag inte orkar göra någonting, speciellt när jag jobbar kvällar.
• Jag har stadigt gått upp i vikt sedan jag började jobba här pga förra punkten.

Idag ringde jag in och sjukskrev mig.

Skärtorsdag

Jag hatar att känna mig fet. Det är en helt värdelös känsla. Det är ingen känsla som motiverar mig att göra någonting åt min övervikt, utan snarare tvingar den mig närmare ruinens brant, vid vilken man finner kopiösa mängder cashewnötter som i stadig takt fyller upp min buk.

Det där var mitt pretentiösa sätt att säga att jag svullat cashewnötter idag för att jag tycker synd om mig själv för att jag är tjock. Men visst lät den första formuleringen bättre? ja? nej?

Imorgon åker jag hem till mina föräldrar några dagar. Jag brukar alltid äta väldigt mycket när jag är där, jag tror att det kan bero på att jag brukade äta väldigt mycket när jag bodde hos dem. Det kan också bero på att jag har en misstanke om att jag äter mycket när jag är där av nämnda anledning och intalar mig själv att jag inte har något val än att svulla.

Förnuftet säger:- Men du, inte skall du väl äta mer? Du tycker ju inte ens att det är särskilt gott, och du borde verkligen sova.

På vilket vanvettet replikerar: -Klassiskt betingning baby, det finns ingenting vi kan göra åt saken.

Förnuftet:-Va? Men nä, så funkar det ju in…

Vanvettet:-PLINGPLINGPLING!!!

Förnuftet:- ehh… va? vad händer nu?

Vanvettet: -Så lät Pavlos klocka, hundarna var dess slav.

Förnuftet:-Men du kan väl inte applicera…

Vanvettet:-PLINGPLINGPLING! För sent, jag vann, touché.

Förnuftet tittar stumt på när Vanvettet så tvingar allehanda onyttigheter ner i svalget på deras gemensamma tempel. -Hur gick det här till? tänker det. -Är det detta jag har blivit? Placerad på bänkplats i min egen existens. Dömd att följa med  Vanvettets godtyckliga nycker och se vart jag hamnar. Likt en vante i vinden. Förnuftets ögon är tomma, blicken har förlorat sitt fäste. Inte ens en originell metafor kan jag komma på. Över ruinens brant faller en tom skål och krossas mot klipporna.  //END SCENE